Loke, mammas Puh Björn

Loke håller, trots allt, på att växa upp till en stilig rottispojke

Jag menar... Han ingav inte mycket hopp om att bli
respektingivande och så!

Han har alltid haft sin egen stil :-) och det mest
utmärkande är hans godmodighet.

Han har alltid gjort sitt bästa, även om det blivit lite fel ibland!

Men han har varit förföljd av olyckor. Getingstucken i örat så
hela örat svällde upp och stod rakt ut. Då var han ledsen!

Syrran, Loppan, lyckades sparka honom rakt i ögat så
han fick en vätskeutgjutning och ögat blev helt vitt!
Massor med salva fick vi då!

En hel del vila har det blivit mellan alla olyckor, och stilen är
hans helt egna...

ja... han är faktiskt lite speciell...
Ärren på hasorna började med något som liknade ett insektsbett
som svällde upp och nästan sprack.

Min Puh-svan :-)
Fortfarande saknas mycket av det respektingivande!

Så var det mer skador. Här har han skurit sig i tassen och
leker parabolhund

Men det är klart, lever man fullt ut, som Loke gör mellan
vilostunderna, så får man räkna med en och annan skavank
när man är så "lunsig" som Loke har varit. Eller så mjuk och go
som jag brukar säga :-)

Han kan bete sig underligt, han provar nya saker med öppet sinne
(och öppna ögon) och tar såväl medgångar som motgångar med jämnmod.

Och han är det vackraste som finns för mej, med ögon så fulla av
godmodig välvilja. Med en gammal vis hunds ögon med eoner
av erfarenhet, och han är MIN vägvisare och följeslagare!